Bara ytterligare en Blågg…

Inlägg taggade ‘it’

På väg.


…till Stockholm..å till Danne…ett nytt jobb o en helt ny tillvaro!:)

Vill inte säga ett ”nytt liv”, för det låter ungefär som om man vill radera allt man haft innan o börja om som ett oskrivet blad..Det vill jag absolut inte!
Det man varit med om och upplevt har format en som människa…både på gott och på ont!
Jag har mycket bra i mitt liv…mycket att vara tacksam för och världens finaste ungar…bara en sån sak!:)
Alla mina samlade glädjeämnen och sorger, alla mina erfarenheter av allehanda slag har fört mig dit där jag är just nu…har gett mig mod att våga satsa på sånt som känns bra för mig och viljan att aldrig ge upp…

Sitter på tåg 428 som med full fart tar mig mot en annan tillvaro!
Ska börja leva mitt liv tillsammans med killen som verkligen stulit mitt hjärta:)
Vi är som två tonåringar och rörande överens om hur vi vill ha vårt gemensamma liv…tusen planer o små projekt…massor av drömmar …å en aldrig sinande kommunikation!
Vi kan verkligen prata om precis ALLT:)

Har hittat min bäste vän i honom och samtidigt pirrar det i hela mig bara jag kikar på honom…
Som det blev enna:)

Kl 12:46 kliver jag av i det som numera kommer att va min hemstad…

Stockholm, bring it on…NU e jag redo:)

Annonser

Utan orsak…


…. Känner jag mig lite nere… Off o avslagen!

Fattar inte varför den här jävla känslan e ständigt återkommande!
Oftast när jag minst anar… Rätt vad det e slår den ner som en blixt från klarblå himmel!

Hela dagen har vart sån… En malande oroskänsla i magen… En känsla som gör mig tvärkänslig för allt i min omgivning!
Som får mig att rota längst in i huvudets allra mörkaste skrymslen!

Ett enda ord kan räcka för att få mig att fullständigt kantra… En känsla av att allt kommer gå åt helvete kryper i mig…
Och om då någon säger något som jag KAN misstolka, så gör jag det… Å djupanalyserar tills jag själv skapat mitt eget inferno!
Där o då blir jag ledsen…
Inte lagom smålessen, utan fruktansvärt överkänslig och väldigt förtvivlad!

Ibland tänker jag på alla gånger jag fått till mig att man får ta människor för det de är… ”Ta mig som jag är”….
Varför fattar då så sällan de viktigaste man har, att jag OCKSÅ bara är…
Att jag inte kan hjälpa de här förbannade avgrunderna… De bara ramlar över mig… Slår klorna i mig och bara ”är”!
Varför är det ok att blunda för mina monster?

Ta mig som jag är….

Jag är upp o ner… Jag mår antingen väldigt bra eller fruktansvärt dåligt…
Däremot jobbar jag på det, strävar efter att minimera överslagen… Tar hjälp från de jag vet kan sin sak… Och försöker förändra min vardag o mitt liv!

I grund och botten är jag lycklig… Jag är älskad och älskar tillbaka… Jag har de finaste människorna som finns i min absoluta närhet… Världens härligaste barn, en superfin pojkvän…
Jag är medveten om detta o tackar min lyckliga stjärna för detta varje dag…

Detta till trots..

Har ont i själen ibland… Och trampar vatten som en tok…

Jag bara ÄR!

20140103-195410.jpg

Etikettmoln