Bara ytterligare en Blågg…

14 månader senare…

För ett år sen satt jag klibbigt fast i den kolsvartaste depression man kan tänka sig!
Livet hade helt tappat värdet och ingenting kändes roligt längre!
Allt var som ett bottenlöst svart hål, och jag kan erkänna att jag både en och två gånger faktiskt tyckte att hela skiten kunde kvitta!
Några gånger lekte jag med tanken på ”smidiga och smärtfria” utvägar!

Min mamma hade somnat in, och minnesbilderna var svarta, groteska och bizarra! Det var BARA sjukdom o elände… Skräck och bottenlös sorg!

Jag har ALDRIG i hela mitt liv, vare sig förr eller senare, känt mig så ensam, så övergiven! Så totalt försvarslös i en värld full av orättvisor och smärta!
Trots att jag hade barnen, min far o andra släktingar o vänner runt mig, var känslan av total isolation överväldigande!

Jag var sjukskriven ett antal månader, och diagnosen löd ”djup depression, PTSD och utmattning… Å så var det nog… Alla år man sett det här hemska, samt sista året som anhörigvårdare hade tagit ut sin rätt och slagit undan benen på mig… Och sugit livsviljan ur mig!

Idag… Snart 14 månader efter min mors dödsdag, har nog livet och viljan att få leva det, återvänt!
Processen var och ÄR vidrig, och det kommer fortfarande svarta dagar… Jag gråter ofta, sover ganska dåligt och drömmer gräsliga, bizarra matdrömmar
…. MEN….

Jag har bytt arbete, söker hela tiden nya domän… Jag har tappat de där förhatliga kilona jag fläskade på mig… Jag ser saker på ett annorlunda sätt!
Mycket känns rätt o riktigt…och jag VET jag lagt grunden till ett ”nytt liv”!
Jag ser på framtiden med tillförsikt och vet precis vad jag vill! Planerna är inte så flummiga och högtravande som de var förr, utan uppnåeliga och genomförbara…
Jag har träffat någon som betyder enormt mycket, och som gör mig väldigt glad o lycklig!
En kille som lyssnar, stöttar, och bryr sig om!
Med honom vill jag knalla vidare med mitt liv!
Vill satsa på det vi har, och har haft nåt halvår nu… Vill fortsätta må, som jag gör när jag är med honom!

Så idag… 14 månader senare… Har jag samlat ihop mig, träffat en underbar kille och fått lust på livet igen!

Å DET känns helt fantastiskt!

Däremot… Har jag med mig sorgen varje dag… Fast numera har jag någon som hjälper mig bära den, genom sitt sätt att vara och genom sitt sätt att lyfta upp hela mitt mående, med bara ett leende och en varm famn!

Så ere!:)

Å det var allt för idag, folks!:)

Gonatt!:)

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Annonser

Kommentarer till: "14 månader senare…" (8)

  1. Härligt för dig 🙂

  2. Härligt att läsa!! Sorgen får man nog försöka leva med och bädda in och ha med sig för den tror jag ärligt aldrig går över.. så känner jag det. Skönt att det har vänt för dig och härligt att du har flyttat tillbaka till bloggbyn 🙂 ♥ Kram

    • Ja, så e det nog vännen!
      Sorgen försvinner aldrig!
      Å ibland poppar den upp med full kraft, å ödelägger hela dagar!
      Däremot har ju ljusglimtarna kommit tillbaka, å det känns fantastiskt bra!:)
      Å jo…
      Det e gött å va tebax!:)
      Kram❤

  3. Sorg är en process, inte ett tillstånd. Den utvecklas och förändras för att en dag läka samman. Kvar finns vemodet, men energin är inte längre så inriktad på förlusten, utan riktar sig mot framtiden.

    Du beskriver det bra!

    • Jo, det e nog så…man bär det med sig hela tiden, men de mest akuta gråtattackerna dämpas och man lär sig leva i en underlig symbios med smärtan…Hur det än är, så e det förfärligt jobbigt:/
      Tack för din kommentar Kyrkis!
      Kram

  4. Så kul att höra 🙂

    Kram på dej o ha en fin torsdag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: