Bara ytterligare en Blågg…

Ett halvår har gått..

Idag har ett halvår passerat…
6 hemska månader har gått sen min mamma somnade in!

När jag tänker på tiden som gått, ser jag bara tårar, ångest, oro och en massiv overklighetskänsla… Ett tryck över bröstet, mängders med magkatarr och intensiva huvudvärksattacker!

Tiden läker alla sår sägs det..
Bullshit säger jag!
Efter ett halvår drömmer jag fortfarande lika mycket mardrömmar, vaknar fortfarande sju ggr i kvarten om natten… Gråter på morgonen när jag vaknar… Tänker på henne mest hela dagarna… Däckar vid minsta motgång, samt räds att vara ensam mer än något annat!
Jag kan inte gå till hennes grav utan totala gråtattacker resten av dagen till följd!

När jag tillåter mig själv att grunna över de sista fruktansvärda dagarna, och minns skräckscenerna från sjukhuset, så får jag en gruvlig panikångest och kan knappt andas!
Det finns så mycket jag önskar jag gjort annorlunda… Så mycket jag önskar jag kämpat hårdare för… Så många tillfällen jag skulle vilja få tillbaka, bara för att få några ögonblick till… Få hålla hennes hand, höra hennes röst…

Våra sista år var en nedbrytande, förtärande mardröm! Det gjorde så ont, att man inte ens DÅ… Mitt i det hela… Förstog HUR ont det gjorde… Inte förräns nu kan jag se vidden av hur hennes gräsliga, JÄVLA sjukdom sargat oss alla, som hjälplösa stog bredvid o bevittnade hur en högt älskad anhörig bröts ned bit för bit!
Det är en erfarenhet jag inte önskar min bittraste fiende!

Att sen vara med henne in i de sista, bräckliga ögonblicken…hålla hennes hand så hårt i sin… Vilja hålla kvar, känna vanmakten över det oundvikliga, det slutgiltiga… Det e ta mig fan en skräck, en plåga och en smärta som aldrig kan beskrivas!

Jag blir aldrig mer den jag var, och jag saknar min mamma med en mer brinnande intensitet NU, efter ett halvår, än jag nånsin gjort!!

Jag vet att 6 månader inte är någon tid… Men jag vet åxå, att som vanligt blir jag aldrig mer… Varken vill eller kan!
Det där kommer klockans traskande aldrig att rå på!

//B

20130327-222647.jpg

Annonser

Kommentarer till: "Ett halvår har gått.." (13)

  1. Ett steg i taget…förstår att du saknar din mamma ofantligt!
    Kram Yvonne

    • Kan inte hitta ord, så jag kan förklara…det e ett panikartat tomrum…ibland lyckas jag ”glömma”…å så plötsligt slår det mig igen, med en kraft som tar livet av mig…Hon var ju inte bara ”morsan” för mig…min bästa kompis, min trygghet…min allierade no matter what…det e så tomt att det e ofattbart:( Men såklart jag tar det där steget…ett i taget…finns liksom inga alternativ! Kram tillbaka o tack för din kommentar! //B

  2. Förstår och känner igen om allt man velat gjort annorlunda. För mig har det gått 3 månader nu sen min mamma dog. Kram

    • Vi har en jobbig tid framför oss Anna…det e nog bara att inse! 😦
      Allt känns otroligt overkligt än…vaknar likadant varje dag, med panik när det slår mig…
      Aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att förlora en förälder…brrr! Mardröm!
      Vi får kämpa på, du och jag!
      Kramar!

  3. Panikångest fick jag mycket i början, men då höjde min läkare min medicin till maxdos och den ”blockerar” helt enkelt dessa starka känslor vilket i sig kanske är konstigt. Vågar inte tänka på hur jag mått utan den dock Ja det känns overkligt, och fast jag kan säga att hon är död till andra så tänker jag alltid inom mig ”fast sen kommer hon väl tillbaka”? Kramar tillbaka!

    • Ångesten e det vidrigaste… Paniken som fullständigt paralyserar varenda logisk tanke! Man vill bara skrika rakt ut! Jag åt lite sovpiller en period, men inget annat! Haft tillgång till, men lät dem vara! Det har väl vart ett relativt oklokt val, eftersom jag i dagsläge e ett vrak till o från! En dag i taget ju… Så får man väl se vart man landar! Kram på dig… Igen!

  4. Jag skulle säga att det är mkt bra om du kan hålla dig ifrån sömnpillerna annat än när det är absolut nödvändigt, för de är väldigt beroendeframkallande. När jag slutade med dem (vilket var långt innan min mamma dog) spydde jag och hade migrän och hjärnan gick på högvarv kvällar och nätter länge därefter.. Mkt obehagligt! De är farliga grejer, även i ”normaldos” om man tar dem under lång tid, men som all annan medicin fyller de sin funktion vid speciella tillfällen.
    Jag vet inte om det var ett klokt eller oklokt val av dig att att avstå från ”annat” vilket jag förmodar är antidepressiva. De kapar definitivt ”topparna” både när det gäller positiva och negativa känslor. Och att känna sorg är som det heter naturligt. Men om man inte står ut så bör man kanske inte heller försöka stå ut. Vet inte! Kram och glad påsk, trots allt!

  5. Sorg är inte ett tillstånd utan en process. Det förändras hela tiden och märkligt nog så vet vi oftast själva vad vi behöver för att gå vidare i processen. Man brukar tala om fyra uppgifter som man behöver lösa.
    1. Erkänna förlusten och möta sina känslor inför det.
    2. Avsluta relationen.
    3. Lära sig nya saker som förlusten tvingar fram. Göra själv sånt den döde gjort åt en t ex.
    4. Omdirigera sitt känslomässiga engagemang.

    Jag ska inte ställa diagnos, men det låter lite som om du är i den första uppgiften. De kommer inte alltid i ordning. Kanske kan det på sikt hjälpa dig att se att det finns ett mönster. Det gör ont nu, men det kommer att bli annorlunda. Hoppas du har någon att tala med, det kan lindra.

    Hoppas du får en fin påskhelg!

    • Tack kyrksyster för ditt svar..
      Det e säkert så som du säger, men avslutar relationen kommer jag aldrig att göra… Å hur man förändrar sitt känslomässiga engagemang har jag svårt att förstå hur! Det här en mardröm vi/jag levt i länge o engagemanget har varit enormt! Nu e det bara äckligt tomt!:/
      Har fruktansvärt svårt att förstå meningen med nånting emellanåt!

      Påsken har gått i jobb… Men den har varit ok! Hoppas du haft en fin helg!
      Kram/ B

  6. Nu är du mitt i din sorg. Det är fullt normalt att tänka att man inte kan förändra saker. Du är inte där än. Men det kommer att förändras, tro mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: